Enda sen den där glassen som fick mig att äta en rad sötsaker har jag inte kunnat komma tillbaka till mina nyttiga vanor. 
 
- Jag skulle kunna börja planera min vardag igen som hjälper mig att följa mina önskningar.
- Jag skulle kunna äta upp mina matlådor som jag så flitigt lagat ihop.
- Jag skulle kunna inskaffa mig en extern part som har förväntningar och som får mig att hålla mig målmedveten.
 
Men jag gör det inte.
Det är så mycket jag skulle kunna göra men jag gör det inte. Jag prokrastinerar och tänker att nästa dag är den rätta dagen. Den rätta dagen kommer aldrig för när dagen är kommen är det enklare att följa de gamla vanorna än att börja jobba på de nya. 
 
 
Blev bjuden på glass idag av mina föräldrar och vanligtvis hade jag tackat nej men idag var jag riktigt sugen och jag kände att jag ändå kunde få njuta av en glass, vad skulle det göra egentligen? En glass kan jag belöna mig själv med, så hårt som jag jobbat för att gå ner i vikt.
 
Den där glassen var så god. Så god att den startade ursinnet i mig som har hänt så många gånger förut. Ursinnet, som jag så dramatiskt kallar det, är när jag tappar kontrollen och måste få tag på något sött oavsett priset. Det är som om allt raserar och min viljestyrka fallerar totalt av en inre hunger som skriker efter mer. 
 
Kort efter glassen bestämde jag mig för att handla mat, bara för att kunna köpa mer sött. I mitt hem kunde jag inte börja äta från skafferiet, dirket hade jag fått kommentarer om hur jag redan hade ätit en glass och frågor om varför jag skulle ha mer. Frågan skulle komma: Går inte du på en diet? 
Den frågan skulle jag inte orka ta, jag skulle känna mig så misslyckad. 
 
Väl i affären handlade jag de råvaror som jag hade tänkt och gick även förbi godishyllan. Men eftersom det satt en man som brukar kommentera om hur nyttiga råvaror jag handlar valde jag att åka till en annan butik där jag inskaffade godis, choklad och glass. Det känns som om alla dömer mig och därför var jag tungen att åka till en plats där ingen kunde se mig så att jag skulle kunna äta mina sötsaker ifred. Jag körde ut på en äng och började snabbt äta allt gott. Min mage började värka efter en stund men jag kunde inte sluta även om jag ville. Allt var tvungen att ta slut innan jag kunde åka hem igen. 
 
Väl hemma igen sitter jag nu med världens värk och kommer åter igen ihåg varför jag inte "bara kan ta en glass". Det blir aldrig bara en glass, det blir alltid så mycket så att jag vill spy.
 
Men jag känner mig ändå inte misslyckad. Ikväll tänkte jag för mig själv: Pauliina, det gör ingenting. Jag vet att du inte kommer må bra efter allt socker men jag vet också hur svårt det är för dig att streta emot sockersuget just nu. Det har inte varit din bästa dag idag och även om du har tagit ett steg bakåt ikväll betyder det inte att det kommer forsätta så imorgon. Imorgon kommer du att forsätta ta ett steg mot rätt rikning igen oavsett vad du ätit ikväll. Din resa är inte felfri eller rak, den är krokig och har många gupp. Det gör ingenting och du behöver inte straffa dig själv. Det är okej.
När jag är ledig går min kropp på högvarv och blir lätt stressad. Jag vill göra så mycket men när jag väl gör det är det svårt för mig att fokusera en längre stund. Idag var planen att åka till Luleå, vilket jag också gjorde men väl i Luleå hade jag brottom tillbaka hem för att jag ville läsa bok. 
 
När jag var hemma läste jag en sida av boken, tröttnade, tittade på en rad youtube videos, tröttnade, dansade i 10 minuter, tröttnade, kom på att jag ville läsa mer bok, läste två sidor innan jag tröttnade igen, tog upp datorn för att skriva ett blogginlägg och här sitter jag nu. 
 
Jag vet att jag älskar att starta upp saker men de här konstanta uppstartandena blir tillslut stressande när jag inte utför en bråkdel av det jag hade tänkt från början. Det är därför jag älskar att jobba. På jobbet släpper jag ansvaret att själv besluta om jag ska vara där eller inte. Jag är plikttrogen och följer arbetstiderna helt enkelt vilket ger frid för sinnet. 
 
(Tappade precis fokuset igen och började kolla på en musikvideo men nu är jag tillbaka).
 
I utlandet hade jag friden till att göra en sak i taget. Vilket var skönt men samtidigt längtade jag så innerligt tills jag kunde komma hem igen och starta upp alla mina planer som jag kommit på under resan. Jag tror skillnaden på att vara i utlandet och att vara hemma är att jag har för många allternativ. I utlandet hade man inte tillgång till samma utrustning som här hemma. Jag kunde exempelvis inte sy, måla, syssla med träarbete eller sitta framför datorn. Oftast kunde jag göra en utflykt per dag och därefter var det antingen att umgås med människor eller läsa bok. That's it. 
 
Varför gör jag så som jag gör då? Dels är det min passion: att starta upp nya saker men dels tror jag också att det beror på den evolutionära utvecklingen. Att vi konstant matas med ny information vilket gör oss distraherade. Hur många gånger har inte telefonen fångat din uppmärksamhet när du har varit mitt upe i någonting? Det gör då mig distraherad. 
 
Vad ska jag göra åt det då? Jag ska forsätta att skriva upp det på kalendern för att enklare få det utfört. Men det räcker inte eftersom jag uppenbarligen bara gör det i max 10 minuter. Att sätta en tidsram där jag gör en viss grej och ingenting annat under den tiden skulle kanske hjälpa. Eller att få in samma tankesätt som i gymmet. Där har jag alltid med mig tanken: Det spelar ingen roll hur länge övningarna tar att göra, när du är på gymmet så gymmar du och ingenting annat tills du är klar. Slut diskuterat. Att åka till gymmet och göra ett halvdant försök, det räknas inte. Då har du inte varit på gymmet brukar jag säga till mig själv. Men att gymma är inte samma sak som att öva piano eller måla en tavla. Du kan inte säga att: När du har lärt dig hela sången får du sluta. Det är orimligt, därför är det kanske bättre att sätta en tidsram på hela övningen.
En sista sak som jag måste göra är att distansera mig från datorn och telefonen. De är nämligen otroligt effektiva när det kommer till att stjäla tid från mig. Frågan är bara då hur man ska kunna hålla kontakt med nära och kära utan att de känner att man blir mer okontaktbar än vad man redan är?