Life update 9 november 2017

Ålder: 20 år.
Status: Singel men inte sökande längre.
Jobb: OKQ8.
Boendeform: Inneboende hos mina föräldrar. 
Framtidsplaner: För många för att nämna just nu.
Sinnesstämning: Splittrad, glad men ledsen.
 
Och så gick vi mot mörkare tider igen. Dagarna blir kortare och nätterna längre. Jag märker dock en markant skillnad från föregående år. Denna gång ser jag inte mörkret som ett problem. Det finns mycket som jag vill berätta men samtidigt vill jag hålla det för mig själv. 
 
Så jag väljer att inte dela det här på bloggen men jag väljer inte heller att sluta mig i ett skal. Jag har börjat prata, sakta men säkert har jag börjat öppna upp mig själv inför andra människor. Det tar emot. Det tar emot för att jag är rädd för att visa mig svag.
 
 
Det kanske låter motsägelsefullt. Öppna upp sig själv = svag. Det tyckte jag iallafall för inte så längesen. Jag tänkte att; Om du inte visar dina känslor kan ingen heller komma åt dig och använda det emot dig. Men i själva verket är det tvärtom. När man öppnar upp sig själv för en annan människa blir man sårbar men det betyder inte att man är svag. Tvärtom, det visar att man är stark. Att våga visa sina känslor, speciellt tårar, är ett tecken på styrka. Att helt enkelt VÅGA visa sig sårbar och inte heller låta rädslan ta över för risken att bli sårad visar en styrka på att man har en egen vilja och att man inte tänker acceptera att folk behandlar en hur som helst utan konsekvenser. Det är vad styrka handlar om och just nu jobbar jag på den.
 
 
 

Låt bilden tala för sig själv

Nu i efterhand syns det så himla tydligt. Tänka sig hur välmåendet kan påverka det yttre. På vänstra bilden är ansiktet fullt med finnar medan finnarna nästan är borta nu, kvar finns bara ärr. Bilden till vänster representerar perioden då jag kände mig som mest stressad, slut och omotiverad. Nu känner jag mig faktist bättre, jag har något att se fram emot. Tiden på universitet är snart över.
 
Jag ser fram emot sommaren, värmen, bartenderkursen i ayia napa, att äntligen få jobba, komma tillbaka hem till familjen och träffa gamla vänner. 
Jag kommer sakna de vänner jag lämnar efter mig i Umeå- Men vi kommer definitivt korsa varandras vägar i framtiden. Det kommer jag se till. 

"Bara en prestation till och sen är jag fri"

- Stress
- Ingen sexlust
- Viktuppgång
- Irritation 
- svikande minne
- Förstörd sömn
- Hudproblem
- Förtunning av hår
- Depression 
 
Det här är några av de orsaker till varför jag avslutar mina studier i Umeå universitet. Jag måste ut, jag måste må bättre innan jag kan fortsätta igen. Jag kan inte sluta stressa och jag känner att jag inte kommer kunna göra någonting åt problemet om jag inte får ta en paus från mina studier. 
 
Årskurs 7-9: Stress över prov. Det var ingenting som störde speciellt. 
 
1 året gymnasiet: Jag började känna extrem press och kände att jag måste prestera bra i skolan. Jag grät pågrund av frustration när jag inte förstod och i samband med prestationsångesten förstörde jag min sömn. 
 
3 året gymnasiet: Stressen hade ökat ytterligare. Varje prestation i skolan drevs av tanken- "Bara du klarar det här provet, bara du klarar gymnasiet, sen är du fri". Det höll mig motiverad. Jag började isolera mig. Ångest. Tränade hårdare än någonsin men såg inga resultat. Besvikelse. 
 
1 året civilekonomprogrammet: Träningen har minskat. Varför ska jag träna när jag inte ser resultat? Sängen är min favoritplats. Stressen finns konstant. Stressen till universitetet, stressen att få någonting gjort, stressen att bli framgångsrik, stressen att inte vara smal nog, stressen att inte lyckas nog bra, stressen att hinna hem. Hem till vadå egentligen? Det enda jag gör när jag kommer hem är att lägga mig i min säng. Under det ögonblicket, när jag lagt mig i sängen njuter jag. Men sen blir jag stressad igen, blir stressad för att jag inte är produktiv. 
 
Som ovan nämnt har jag börjat få mer och mer problem och det känns så skönt att veta att jag inte återvänder till studierna nästa höst. Det är dags att göra någonting annat. Investera i mig själv. Låt det ta den tid den tar. Lögn. Jag vill bli bra inom två år och jag hoppas att jag kommer att nå det målet. Annars kommer stressen bli ännu mer påtaglig, jag kommer att bli ännu tjockare, nedstämd, irriterad och olycklig.