Då jag var liten och satt i församlingshemmet predikade folk om att alla är lika värda och att man ska behandla dem som de behandlar dig. Det stämmer inte det minsta men det var bra att de sa det, det var en undanflykt från det konstanta upplärningen av att bli vuxen, det lät en tro på mirakel.
Vi blir sedda genom de uttryck vi ger dem och beroende på alla normer omkring oss skapas det en bild av oss som vi blir bemötta genom. Vi ger en bild av oss själva genom att se ut på ett visst sätt, bete oss på ett speciellt sätt och vara omkring eller umngås med vissa personer. Det är så det är och det är så det kommer fortsätta att vara, det ligger i vår natur.
Vad har det här med mig att göra då? Svaret är enkelt, allt. Men varför skriver jag om det här då?
Jo för att jag vill inte gå som du gör, jag vill inte tänka som du gör, jag vill inte vara som du, se ut som du, göra det du gör. Men jag är som du, jag ser ut som du, jag tänker som du, jag kommer bli som du. Det kommer vi alla, på ett eller annat sätt. Vi är alla de samma, vi gör alla samma saker, även fast vi strävar efter att vara så annorlunda som möjligt. Du kan tänka
-Jag ska aldrig bli som han.
Men gumman, du är redan som han.
Bilder lånade av rebel circus