Vägrar vara svag

Gick på en gruppträning igår. Min andra gruppträning för denna termin. Fokusen låg på att bygga upp stora muskler med hjälp av skivstång. Känslan efter träningen var blandad, jag var glad över att jag hade klarat av ett träningspass men samtidigt så var jag förbannad. 
 
Satan vad svag jag är! 
 
Grubblade massor när jag gick hem till lägenheten och tanken som: Jag skulle aldrig klara av att försvara mig om någon attackerade mig, 
Ploppade upp innanför skallbenet på mig och det gjorde mig så arg, skulle helst velat ha en boxningssäck i närheten så att jag hade fått nita den ordentligt men det hade jag inte. 
 
Och så är det alltid inom många andra områden, inte bara gällande förmågan att kunna försvara sig själv. Jag hatar att vara svag och gör mycket för att förhindra det. Jag har börjat gymma, jag håller avstånd från de flesta för att inte kunna visa mig sårbar. Att visa sårbarhet för mig förut var = svag. Men inte nu längre, jag försöker träna bort beteendet för egentligen är vi alla så mycket starkare tillsammans! Dock sitter det fortfarande i och jag har insett att det gör mig mer svag om jag inte förlitar mig på andra. Om jag undviker detta så undviker jag att ta tag i min rädsla = feg. 
 
Men samtidigt så har jag ändå detta tänket kvar: 
-Om du förlitar dig på andra blir risken alltid större att du blir sårad.
-Om ni sammarbetar i en grupp har du mindre kontroll eftersom ni delar på arbetet och risken blir större att det blir "fel" (=inte som du tänkt dig).
-Om du endast har få vänner blir du mer beroende av dessa och du vill inte vara beroende av någon, du vill vara självständig! 

Första titten in i lägenheten

Välkommen in till mig! Här får ni kika in i min lägenhet. Allt är ännu inte på sin rätta plats men så småningom!