Life update 9 november 2017

Ålder: 20 år.
Status: Singel men inte sökande längre.
Jobb: OKQ8.
Boendeform: Inneboende hos mina föräldrar. 
Framtidsplaner: För många för att nämna just nu.
Sinnesstämning: Splittrad, glad men ledsen.
 
Och så gick vi mot mörkare tider igen. Dagarna blir kortare och nätterna längre. Jag märker dock en markant skillnad från föregående år. Denna gång ser jag inte mörkret som ett problem. Det finns mycket som jag vill berätta men samtidigt vill jag hålla det för mig själv. 
 
Så jag väljer att inte dela det här på bloggen men jag väljer inte heller att sluta mig i ett skal. Jag har börjat prata, sakta men säkert har jag börjat öppna upp mig själv inför andra människor. Det tar emot. Det tar emot för att jag är rädd för att visa mig svag.
 
 
Det kanske låter motsägelsefullt. Öppna upp sig själv = svag. Det tyckte jag iallafall för inte så längesen. Jag tänkte att; Om du inte visar dina känslor kan ingen heller komma åt dig och använda det emot dig. Men i själva verket är det tvärtom. När man öppnar upp sig själv för en annan människa blir man sårbar men det betyder inte att man är svag. Tvärtom, det visar att man är stark. Att våga visa sina känslor, speciellt tårar, är ett tecken på styrka. Att helt enkelt VÅGA visa sig sårbar och inte heller låta rädslan ta över för risken att bli sårad visar en styrka på att man har en egen vilja och att man inte tänker acceptera att folk behandlar en hur som helst utan konsekvenser. Det är vad styrka handlar om och just nu jobbar jag på den.