När jag är ledig går min kropp på högvarv och blir lätt stressad. Jag vill göra så mycket men när jag väl gör det är det svårt för mig att fokusera en längre stund. Idag var planen att åka till Luleå, vilket jag också gjorde men väl i Luleå hade jag brottom tillbaka hem för att jag ville läsa bok. 
 
När jag var hemma läste jag en sida av boken, tröttnade, tittade på en rad youtube videos, tröttnade, dansade i 10 minuter, tröttnade, kom på att jag ville läsa mer bok, läste två sidor innan jag tröttnade igen, tog upp datorn för att skriva ett blogginlägg och här sitter jag nu. 
 
Jag vet att jag älskar att starta upp saker men de här konstanta uppstartandena blir tillslut stressande när jag inte utför en bråkdel av det jag hade tänkt från början. Det är därför jag älskar att jobba. På jobbet släpper jag ansvaret att själv besluta om jag ska vara där eller inte. Jag är plikttrogen och följer arbetstiderna helt enkelt vilket ger frid för sinnet. 
 
(Tappade precis fokuset igen och började kolla på en musikvideo men nu är jag tillbaka).
 
I utlandet hade jag friden till att göra en sak i taget. Vilket var skönt men samtidigt längtade jag så innerligt tills jag kunde komma hem igen och starta upp alla mina planer som jag kommit på under resan. Jag tror skillnaden på att vara i utlandet och att vara hemma är att jag har för många allternativ. I utlandet hade man inte tillgång till samma utrustning som här hemma. Jag kunde exempelvis inte sy, måla, syssla med träarbete eller sitta framför datorn. Oftast kunde jag göra en utflykt per dag och därefter var det antingen att umgås med människor eller läsa bok. That's it. 
 
Varför gör jag så som jag gör då? Dels är det min passion: att starta upp nya saker men dels tror jag också att det beror på den evolutionära utvecklingen. Att vi konstant matas med ny information vilket gör oss distraherade. Hur många gånger har inte telefonen fångat din uppmärksamhet när du har varit mitt upe i någonting? Det gör då mig distraherad. 
 
Vad ska jag göra åt det då? Jag ska forsätta att skriva upp det på kalendern för att enklare få det utfört. Men det räcker inte eftersom jag uppenbarligen bara gör det i max 10 minuter. Att sätta en tidsram där jag gör en viss grej och ingenting annat under den tiden skulle kanske hjälpa. Eller att få in samma tankesätt som i gymmet. Där har jag alltid med mig tanken: Det spelar ingen roll hur länge övningarna tar att göra, när du är på gymmet så gymmar du och ingenting annat tills du är klar. Slut diskuterat. Att åka till gymmet och göra ett halvdant försök, det räknas inte. Då har du inte varit på gymmet brukar jag säga till mig själv. Men att gymma är inte samma sak som att öva piano eller måla en tavla. Du kan inte säga att: När du har lärt dig hela sången får du sluta. Det är orimligt, därför är det kanske bättre att sätta en tidsram på hela övningen.
En sista sak som jag måste göra är att distansera mig från datorn och telefonen. De är nämligen otroligt effektiva när det kommer till att stjäla tid från mig. Frågan är bara då hur man ska kunna hålla kontakt med nära och kära utan att de känner att man blir mer okontaktbar än vad man redan är?
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress