Det var min första tanke när jag öppnade upp ett tomt inlägg. Innan det var jag rädd. Rädd för vadå? Känns ut som om jag går omkring och är rädd för det mesta nuförtiden. Rädd för småsaker; som att skriva på min egen blogg haha! 
 
Är det såhär det är att bli vuxen, man blir rädd för saker som man vanligtvis inte hade några som helst bekymmer med förut? Jag vet att jag kan bli det. Det känns konstigt att gå in i sporthallen där man spelade basket förut, det känns konstigt att fråga vännerna om de vill ha en stor myskväll tillsammans för faktum är den, du har inte längre många vänner kvar. Inte heller finns basketlaget du en gång spelade i. Man tappar kontakten med varandra i samma veva som vännerna flyttar, du kanske flyttar, arbetstider går inte ihop längre och de som inte har partner sluter sig själva i sin ensamhet. Hey! Det sistnämnda är ju jag! Nej, allt ni läste ovanför denna rad är jag. Det här är jag i en kommun som snabbt dör ut och som snart inte är en kommun längre.
 
Det är så kontigt, den här känslan av att vara ensam. Den omringar mig konstant men ändå är jag inte kapabel till att umgås med människor allt för ofta, då blir allt för påträngande. Är detta den Svenska kulturen? Vi är tänkta att leva på egen hand, klara allting själv. Vara våran egen lyckas smed vilket gör oss i slutändan otroligt ensamma eftersom för lite av vårat fokus ligger i att lära känna våran granne i samma trappuppgång eller personen som är ute med hunden varje morgon utanför fönstret. Du vill inte längre ha någon pojkvän för att du är mer intresserad av att fokusera på dig själv. Bli "ditt bästa jag" för att kunna uppfostra dina framtida barn på det bästa möjliga sätt. När du väl känner dig redo, vem ska du då bilda familj med när du valt att leva själv?
 
Det är nu du börjar veta vad du vill i livet men samtidigt börjar alla andra runt omkring dig också göra samma sak och vet du, ingen vill desamma som dig. Vilket gör dig otroligt ensam för du kan inte följa andra resten av ditt liv. Du måste gå din egen väg och skapa din egen stig och att hitta någon som vill gå samma väg som dig, det är inte lätt när vi uppmuntras att vara så mån om oss själva och vad vi vill. Klart att du inte måste  gå din egen väg men att leva för någon annan eller på någon annans bekostnad är inte längre lika vanligt i Sverige. Du är helt enkelt oberoende och har ingen skyldighet att vara till lags en annan människa förutom dig själv. 
Skriv en kommentar
Namn*
E-postadress*
Blogg-adress