Så det var winteropen den här helgen på jobbet och det har både varit kul och ett rent helvete. Jag tänker inte gå in på det mer än så för idag tänkte jag berätta lite om vad jag känner om att bo i Finland.
 
Jag har den här konstiga känslan. Jag känner mig så hemma här. Även om jag saknar min familj och mina vänner så hade jag faktist kunnat se mig själv bo här. För mig är det sjukt att jag kan säga det. Har aldrig någonsin tidigare känt så om en plats förutom Överkalix. what is this alltså. 
 
Av någon konstig anledning ger det här mig känslan av att vara hos mormor och morfar. När jag var liten älskade jag att vara i Finland. Jag älskade att få åka dit på somrarna, på vintrarna. Få träffa mormor och morfar som nu inte längre finns kvar vid livet. Jag kommer ihåg hur sorgsen jag var, min mormor och morfar bodde i en by som var döende. Folk flyttade därifrån och samtidgt som mina morföräldrar började bli med åren insåg jag att jag snart inte skulle ha någon anknytning till det stället som jag älskade så djup.
 
Nu känns det som om jag återfunnit det stället jag "förlorade" i samband med att mina morföräldrar försvann. 
 
What if I actually moved to this place? Den tanken slog mig nyligen. What if... Min magkänsla skriker ja och jag måste börja lita på den mer. Den har alltid rätt. Den talar alltid om för mig vad jag egentligen vill, när det känns rätt och när jag borde tänka om. Om vi fantiserade att jag flyttade hit... Jag måste i första hand utbilda mig. Den branch jag jobbar i... Jag trivs delvis men jag känner att det inte är det jag ska hålla på med på heltid. Det finns någonting annat för mig där ute, ett jobb där jag verkligen kan lysa och ge allt jag har. Jag måste bara bestämma mig.
Jag är just nu bosatt i Finland. Jobbar som servitris på Holidayclub, både på frukstavdelningen och i O'learys. 
 
Men jag bor inte längre hos den finska familjen. Jag bor just nu temporärt i en av hotellets rum med utsikt över äventyrsbadet och 30 sekunder från närmaste restaurang inne i hotellet. Hur jag hamnade här är en intressant historia. 
 
Kan kort och gott berätta att jag en kväll bestämde mig för att flytta från den Finska familjen. Det vände för mig och jag insåg att jag inte tänker stanna en till natt så på morgonen när alarmet ringde, fortsatte jag att sova en timme till innan jag packade mina väskor och tog mina saker. Jag sa hejdå till familjen som jag hade bott hos. Därefter körde jag till jobbet med bultande hjärta. Men fokuserad var jag. 
 
På jobbet berättade jag om min situation och de var vänliga nog att hjälpa. De ville så gärna ha kvar mig. Jag såg bara två utvägar. Det ena var att få ett boende med hjälp av företaget. Det andra var att flytta till Sverige igen. Som ni nu vet så tannade jag kvar i Finland trots allt. 

Att ta dessa beslut. Att inte veta. Det är jobbigt. Men samtidigt, om du inte tar ett beslut, om du inte tar ställning så väljer du att inte göra någonting åt situationen. Det är ett beslut i sig.
 
Jag ställde mig tre enkla frågor: 
Är jag värd det liv jag lever just nu? Ska jag tolerera och acceptera det här? Vill jag leva såhär?
 
Och svaret blev nej. Jag är värd mer än så. Jag kan inte acceptera eller tolerera att jag gör såhär mot mig själv och jag tänker inte ödsla en minut mer än nödvändigt att leva detta liv. 
 
Om svaret är nej. Vilket klart och tydligt var för min del. Ja, då är det dags att ta ett beslut, göra upp en plan och gå till handling. Inte en minut till ska gå åt till prokrastinering av ens egna liv. Hela detta tog mindre än 24 timmar att utföra och ni har precis läst den. 
 
Var det lätt? Nej. Ville jag gång på gång vända om? Ja. Sa alla mina delar i kroppen ifrån? Absolut. Men ändå är jag här.