Jag fick ett mail för tre dagar sedan. det stod att jag hade möjlighet att komma till Finland under två veckor för att praktisera som servitris. Jag har legat på som bara den och verkligen försökt bevisa att jag är lämplig för jobbet även om min finska inte är lika bra som den varit. Och det har lönat sig. Jag har fått in en fot.
 
Varför börjar jag helt plötsligt ångra mig då? 
 
Det hade varit otroligt givande och utmanande att flytta till ett annat land för att jobba. Har alltid drömt om att ta steget men när det väl är inom räckhåll så vill jag backa ur?! Istället för att hoppa av glädje och svara på mailet drar jag ut på tiden. Vill jag verkligen förlora den vardag jag byggt upp för mig här i Sverige? Nej egentligen inte.
 
Jag blir inte klok på denna känsla men jag måste slutföra det som jag har startat känner jag. Det är nu eller aldrig och om jag inte tar chansen, när kommer jag då göra det?
Sitter i mitt familjehem på kontoret och känner mig alldeles nöjd med livet. Tidigare idag kände jag absolut panik för att jag hade för lite att göra (obs. hade fullt upp ändå) men jag är helt enkelt bara dålig på att ta det lugnt.
 
Jag undrar hur det kommer bli  när jag flyttar hemfrån igen. Kommer jag klara av att leva ett lyckligt liv utan att ha mina föräldrars vakande närvaro kring mig? Ni förstår, det är de som väldigt ofta driver mig framåt. Deras närvaro får mig att vilja göra saker. Eller rättare sagt, deras närvaro FÅR mig att få gjort saker. Det är inte så att jag inte vill hitta på en massa under dagen men av någon anledning har jag svårt för att stiga upp på morgonen om jag inte vet att det är någon som förväntar sig att jag ska göra det. 
 
Det är mörkt på kvällarna igen. Jag njuter av det. Hösten har alltid varit min absoluta favorit årstid.