jag har flyttat till Finland. Eller ja, jag ska inte ropa hej innan jag är över bron men om planerna går som de ska så kommet jag spendera min tid mestadels i Finland de närmaste månaderna. hur tufft är inte det!?
 
men vad gör jag i Finland då kan man ju undra och hur hamnade jag här från första början?
 
Allt började i somras. Jag jobbade som vanligt på fiskecampingen där jag träffade ett par från Finland som besökt campingen flera år i rad och jag hade vagt börjat socialisera mig mer med dem. En kväll, satt vi tillsammans och hade det trevligt. Jag nämnde att jag hade en dröm om att få jobba och bo i Finland. Kvinnan utbrast då att de visste ett ställe där jag hade stora chans att få jobb och om jag fick det skulle jag få kunna bo hos dem.
 
Med ”YOLO” i baktanke hela tiden tänkte jag, ja varför inte? Och därefter spann planen vidare. Jag sökte jobb, fick inte jobbet jag Sökte till men istället för att som alltid annars tacka för mig tänkte jag: näe nu får du faktist inte ge upp så jag tryckte på företaget och frågade om det inte fanns något annat jobb. det gjorde de och nu är jag här i Finland på provanställning i två veckor. Om de är nöjda med min prestation blir det förlängt! Jag känner att de faktist är mer än nöjda med mig.
 
Utan det finska parets hjälp hade detta aldrig kunna hänt. De har hjälpt mig med så mycket, rättat mitt cv, gett mig ett boende i Finland, rekommenderat mig för min arbetsgivare, hjälpt mig med skattepapper. Dom tig emot mig med öppna armar och hur många gör det egentligen till sitt eget hem? Häftigt iallafall.
 
känslorna har rusat de senaste dagarna men just nu känns det bra. Hade jag aldrig gjort detta hade jag ångrat mig för resten av livet.
Har inte mått speciellt bra de senaste dagarna, haft väldigt låga tankar om mig själv och mitt utseende samtidigt som jag har kämpat med mitt sockerberoende. Tillslut hade jag grävt ned mig i mig själv så pass mycket att jag bokade en tid hos min fd. psykolog. 
 
Samtidigt öppnade jag upp mig för min syster och mina föräldrar genom att prata om allt jag känner och brottas med. Det var som om en stor sten lättade från mina axlar. Att mina föräldrar äntligen vet att jag har ett sockerberoende som leder till hetsätning och garderobsätande känns väldigt befriande eftersom det mestadels är från dom jag har gömt det ifrån.
Även om sista dagarna har varit stormiga när det har kommit till frågan om mat så klarade jag viktmålet! Vilken lättnad. Känner mig mycket bättre efter ett arbetspass vilket känns skönt. Har varit riktigt nedstämd de senaste dygnen men det värsta verkar ha gått över för denna gång.