När jag är ledig går min kropp på högvarv och blir lätt stressad. Jag vill göra så mycket men när jag väl gör det är det svårt för mig att fokusera en längre stund. Idag var planen att åka till Luleå, vilket jag också gjorde men väl i Luleå hade jag brottom tillbaka hem för att jag ville läsa bok. 
 
När jag var hemma läste jag en sida av boken, tröttnade, tittade på en rad youtube videos, tröttnade, dansade i 10 minuter, tröttnade, kom på att jag ville läsa mer bok, läste två sidor innan jag tröttnade igen, tog upp datorn för att skriva ett blogginlägg och här sitter jag nu. 
 
Jag vet att jag älskar att starta upp saker men de här konstanta uppstartandena blir tillslut stressande när jag inte utför en bråkdel av det jag hade tänkt från början. Det är därför jag älskar att jobba. På jobbet släpper jag ansvaret att själv besluta om jag ska vara där eller inte. Jag är plikttrogen och följer arbetstiderna helt enkelt vilket ger frid för sinnet. 
 
(Tappade precis fokuset igen och började kolla på en musikvideo men nu är jag tillbaka).
 
I utlandet hade jag friden till att göra en sak i taget. Vilket var skönt men samtidigt längtade jag så innerligt tills jag kunde komma hem igen och starta upp alla mina planer som jag kommit på under resan. Jag tror skillnaden på att vara i utlandet och att vara hemma är att jag har för många allternativ. I utlandet hade man inte tillgång till samma utrustning som här hemma. Jag kunde exempelvis inte sy, måla, syssla med träarbete eller sitta framför datorn. Oftast kunde jag göra en utflykt per dag och därefter var det antingen att umgås med människor eller läsa bok. That's it. 
 
Varför gör jag så som jag gör då? Dels är det min passion: att starta upp nya saker men dels tror jag också att det beror på den evolutionära utvecklingen. Att vi konstant matas med ny information vilket gör oss distraherade. Hur många gånger har inte telefonen fångat din uppmärksamhet när du har varit mitt upe i någonting? Det gör då mig distraherad. 
 
Vad ska jag göra åt det då? Jag ska forsätta att skriva upp det på kalendern för att enklare få det utfört. Men det räcker inte eftersom jag uppenbarligen bara gör det i max 10 minuter. Att sätta en tidsram där jag gör en viss grej och ingenting annat under den tiden skulle kanske hjälpa. Eller att få in samma tankesätt som i gymmet. Där har jag alltid med mig tanken: Det spelar ingen roll hur länge övningarna tar att göra, när du är på gymmet så gymmar du och ingenting annat tills du är klar. Slut diskuterat. Att åka till gymmet och göra ett halvdant försök, det räknas inte. Då har du inte varit på gymmet brukar jag säga till mig själv. Men att gymma är inte samma sak som att öva piano eller måla en tavla. Du kan inte säga att: När du har lärt dig hela sången får du sluta. Det är orimligt, därför är det kanske bättre att sätta en tidsram på hela övningen.
En sista sak som jag måste göra är att distansera mig från datorn och telefonen. De är nämligen otroligt effektiva när det kommer till att stjäla tid från mig. Frågan är bara då hur man ska kunna hålla kontakt med nära och kära utan att de känner att man blir mer okontaktbar än vad man redan är?
Jag har varit vilsen länge. Jag har inte vetat vem jag är vilket förklarar varför jag är beroende av horoskop och personlighetstester. I jakten på att kunna säga rakt ut vem jag är har gjort att jag läst mängder av texter om mitt horoskop och gjort ett flertal personlighetstester men oavsett hur mycket information jag samlat på mig har jag ändå inte kommit längre. Även om jag har fått svaren på hur jag är som person känner jag mig inte ett dugg mer "funnen". Jag vet vem jag är och hur jag reagerar, varför jag gör det jag gör och hur jag borde göra för att bli mer säker i mig själv men ändå känner jag mig borttappad. Jag har ingen kontroll. 
 
Ikväll satt jag uppe igen och gick igenom video efter video. Tillsist snubblade jag över ett youtubeklipp som hette "MAKE TIME FOR EVERYTING YOU WANT TO DO". Genast blev jag inspirerad och skrev ner alla steg man skulle följa. grejen är den att jag vet att jag vill att allt ska hända på ett ögonblick vilket fick mig att sakta ner denna gång och verkligen ta mig tiden att gå igenom allting steg för steg och inte bara skumma igenom det snabbt. Det fanns 4 steg, jag fastnade på steg 3. 
 
Vid steg 3 skulle man göra ett personlighetstest för att se hur man var som person när det kommer till att göra saker för sig själv/göra saker när man blir tillsagd av andra. TESTET hittar du HÄR. Jag blev en OBLIGER: Har lätt för att behaga andra men samtidigt svårt för att behaga mig själv och mina behov. Det var ingen nyhet för mig men ändå slog det mig, inte kontigt att jag känner mig vilse. Hela mitt liv har handlat om att ANDRA sagt åt mig vad jag ska göra för att det är så jag är, jag kan hur lätt som helst börja träna bara jag har någon som tränar med mig. Jag kan gör massa saker för att framstå som förebild för andra och jag omringar mig med människor som "hjälper mig att jag leva mitt liv som jag vill leva" i form av psykologer, träningskamrater, lärare och föräldrar för att jag själv inte kan göra det på egen hand.
 
Det är så mycket enklare om det finns någon annan som ser till att jag fortsätter, uppmuntrar och sporrar mig till att prestera för jag vill bara lyckas för andras skull. Inte för min egen skull. När det kommer till att själv vara den som ska motivera mig att fortsätta eller göra någonting så stupar jag snabbare än en sten nuförtiden. Jag vet inte hur man gör. 
 
Det är här jag äntligen fann hopp. OM JAG LÄR MIG HUR JAG SKA KUNNA MOTIVERA MIG SJÄLV istället för att andra hela tiden ska motivera mig kan jag därefter äntligen börja jobba på min självkänsla påriktigt. För det är faktist så, jag har verkligen alla verktyg jag behöver för att kunna bygga upp mig själv, jag vet EXAKT hur jag ska göra men jag har inte förmågan att göra det för att det är just JAG som vill det, det är ingen annan som säger åt mig att jag ska göra det. Nu är det jag som vill uppmana mig till att göra det och då är det betydligt svårare att...
... För det första- Göra det.
... För det andra- Kunna kontenueligt motivera mig för att fortsätta mot samma mål.
... För det tredje- Göra målet till en rutin i mitt liv.
 
Jag har så många gånger undrat, var kommer motivationen ifrån? Jag har alltid trott att den kommer och går lite som den vill men i själva verket kommer den från andra människor. Allt är så uppenbart nu, hela mitt liv blev plötsligt kristallklart. Jag fick precis svaret på varför jag gör saker överhuvudtaget. Herregud, varför har jag inte förstått orden som kommit ur min mun förrän nu?
Att kommentera min kropp. Jag upplever mig bli omringad av människor som kommenterar min kropp oavsett vad. "vad stora bröst du har" "Dina ben ser jättelånga ut" "Jag tror du har blivit större" "Du kanske har gått ner i vikt". 
 
Sluta.
Alla dessa kommentarer om min kropp gör mig mer självkritisk och självmedveten än vad jag redan är vilket får mig att må dåligt. Oavsett om en människa säger att jag är smal eller tjock så blir jag direkt medveten om mitt utseende. Det spelar egentligen ingen roll vad de kommenterar, jag vänder det ändå till något negativt. Säger du att jag är smal tar jag illa upp för att du har mage att diskutera min kropp med mig och med andra människor som om jag vore ett objekt. Säger du att jag är tjock blir jag besviken för att mina dagliga ansträngningar inte är nog för att jag ska framstås som mindre. 
 
Säg istället att jag ser vacker ut om jag är vacker, säg bara att jag är fin om jag ser smal ut. Säg bara att jag ser energifylld ut om jag ser tjock ut.