Så det var winteropen den här helgen på jobbet och det har både varit kul och ett rent helvete. Jag tänker inte gå in på det mer än så för idag tänkte jag berätta lite om vad jag känner om att bo i Finland.
 
Jag har den här konstiga känslan. Jag känner mig så hemma här. Även om jag saknar min familj och mina vänner så hade jag faktist kunnat se mig själv bo här. För mig är det sjukt att jag kan säga det. Har aldrig någonsin tidigare känt så om en plats förutom Överkalix. what is this alltså. 
 
Av någon konstig anledning ger det här mig känslan av att vara hos mormor och morfar. När jag var liten älskade jag att vara i Finland. Jag älskade att få åka dit på somrarna, på vintrarna. Få träffa mormor och morfar som nu inte längre finns kvar vid livet. Jag kommer ihåg hur sorgsen jag var, min mormor och morfar bodde i en by som var döende. Folk flyttade därifrån och samtidgt som mina morföräldrar började bli med åren insåg jag att jag snart inte skulle ha någon anknytning till det stället som jag älskade så djup.
 
Nu känns det som om jag återfunnit det stället jag "förlorade" i samband med att mina morföräldrar försvann. 
 
What if I actually moved to this place? Den tanken slog mig nyligen. What if... Min magkänsla skriker ja och jag måste börja lita på den mer. Den har alltid rätt. Den talar alltid om för mig vad jag egentligen vill, när det känns rätt och när jag borde tänka om. Om vi fantiserade att jag flyttade hit... Jag måste i första hand utbilda mig. Den branch jag jobbar i... Jag trivs delvis men jag känner att det inte är det jag ska hålla på med på heltid. Det finns någonting annat för mig där ute, ett jobb där jag verkligen kan lysa och ge allt jag har. Jag måste bara bestämma mig.
nu har det gått 1,5 vecka här i Finland och det går bra! Men, jag kan inte få ur mig känslan av obehag. Jag vet inte om det är för att allt är nytt här eller vad det är riktigt. Kanske är det ovissheten om jobb i framtiden och att inte riktigt fått ett stabilt fotfäste på marken än.
 
Finland behandlar mig väl men samtidigt så längtar jag efter det säkra och kända i Sverige även om jag känner mig så hemmastadd i Finland. Jag har ju ändå vistas mycket i Finland som barn.
 
Familjen jag bor hos är toppen. Älskande och varmt välkomnande. Lite mycket ibland kanske när jag är van att vara ensam men det goda väger över det dåliga.
Jag har flyttat till Finland. Eller ja, jag ska inte ropa hej innan jag är över bron men om planerna går som de ska så kommer jag spendera min tid mestadels i Finland de närmaste månaderna. hur tufft är inte det!?
 
Men vad gör jag i Finland då kan man ju undra och hur hamnade jag här från första början?
 
Allt började i somras. Jag jobbade som vanligt på fiskecampingen där jag träffade ett par från Finland som besökt campingen flera år i rad och jag hade vagt börjat socialisera mig mer med dem. En kväll, satt vi tillsammans och hade det trevligt. Jag nämnde att jag hade en dröm om att få jobba och bo i Finland. Kvinnan utbrast då att de visste ett ställe där jag hade stora chanser att få jobb på och om jag fick det skulle jag få kunna bo hos dem.
 
Med ”YOLO” i baktanke, tänkte jag; ja varför inte?
Och därefter spann planen vidare. Jag sökte jobb, fick inte jobbet jag Sökte till men istället för att som alltid annars tacka för mig tänkte jag: näe nu får du faktist inte ge upp så jag tryckte på företaget och frågade om det inte fanns något annat jobb. det gjorde de och nu är jag här i Finland på provanställning i två veckor. Om de är nöjda med min prestation blir det förlängt! Jag känner att de faktist är mer än nöjda med mig.
 
Utan det finska parets hjälp hade detta aldrig kunna hänt. De har hjälpt mig med så mycket, rättat mitt cv, gett mig ett boende i Finland, rekommenderat mig för min arbetsgivare, hjälpt mig med skattepapper. Dom tog emot mig med öppna armar och hur många gör det egentligen till sitt eget hem? Häftigt iallafall.
 
känslorna har rusat de senaste dagarna men just nu känns det bra. Hade jag aldrig gjort detta hade jag ångrat mig för resten av livet.