Life update 9 november 2017

Ålder: 20 år.
Status: Singel men inte sökande längre.
Jobb: OKQ8.
Boendeform: Inneboende hos mina föräldrar. 
Framtidsplaner: För många för att nämna just nu.
Sinnesstämning: Splittrad, glad men ledsen.
 
Och så gick vi mot mörkare tider igen. Dagarna blir kortare och nätterna längre. Jag märker dock en markant skillnad från föregående år. Denna gång ser jag inte mörkret som ett problem. Det finns mycket som jag vill berätta men samtidigt vill jag hålla det för mig själv. 
 
Så jag väljer att inte dela det här på bloggen men jag väljer inte heller att sluta mig i ett skal. Jag har börjat prata, sakta men säkert har jag börjat öppna upp mig själv inför andra människor. Det tar emot. Det tar emot för att jag är rädd för att visa mig svag.
 
 
Det kanske låter motsägelsefullt. Öppna upp sig själv = svag. Det tyckte jag iallafall för inte så längesen. Jag tänkte att; Om du inte visar dina känslor kan ingen heller komma åt dig och använda det emot dig. Men i själva verket är det tvärtom. När man öppnar upp sig själv för en annan människa blir man sårbar men det betyder inte att man är svag. Tvärtom, det visar att man är stark. Att våga visa sina känslor, speciellt tårar, är ett tecken på styrka. Att helt enkelt VÅGA visa sig sårbar och inte heller låta rädslan ta över för risken att bli sårad visar en styrka på att man har en egen vilja och att man inte tänker acceptera att folk behandlar en hur som helst utan konsekvenser. Det är vad styrka handlar om och just nu jobbar jag på den.
 
 
 

Lost can be found

Vem är hon egentligen? Hur orkade hon och var fick hon all motivation ifrån? Det är frågor jag ställer mig själv när jag går igenom gamla inlägg på bloggen. Men största frågan som jag ändå ställer är: Vad var det som hände egentligen? varför tappade du glöden?
 
Innan studenten tränade jag extremt mycket. Två träningspass om dagen och mina matvanor var hur bra som helst. Elller definera bra... Jag kunde äta minimala mängder mat. Min sockerkonsumtion var mycket lägre än vad den är just nu men jag hade faktist kontroll över mig själv. Jag hade helt enkelt mer tid då än nu fast dygnets timmar är desamma nu som då.
 
Skillnaden är att kontrollen har delvis försvunnit, jag brister i motivation och är allmänt stressad hela tiden. Tittar jag tillbaka på äldre inlägg kan jag inte se spår av tvekan. Jag var beslutsam jag visste vart jag ville vilket gjorde att jag kunde sikta stadigt. Jag tror att det är just det som är problemet. Jag vet inte riktigt vad jag vill och det leder till att jag inte riktigt kan sikta mitt gevär på ett mål utan velar istället mellan flera olika.
 
Klart jag har en tanke om varför jag studerar just civilekonom men jag har ingen plan. Jag har varken tydliga delmål eller mål att följa vilket gör att jag inte känner kontroll över mig eller min situation. Någonstans på vägen mellan gymnasiet och universitet tappade jag fotfästet och slutade följa stigen. 
 
Det är fanimig dags att hitta tillbaka igen!

Är jag en mästare på misstag?

Idag gjorde jag en prioritering, skippade föreläsningen och for på misstagens mästare med en klasskamrat där vi fick lyssna på olika entreprenörer som lyckats och blivit framgångsrika. De höll inspirerande tal om de misstag och felsteg de gjort på vägen men även, hur de utvecklats och gått vidare. 
 
Allt detta hölls av företagarna och jag känner verkligen att jag gjorde rätt val som proriterade detta event framför skolan. Jag påstår inte att jag tycker skolan är oviktig, snarare tvärtom! Men ibland uppkommer det möjligheter som kan bidra till att jag når mina drömmar snabbare. De chanserna vill jag ta tillvara på.
 
Jag har en vision, att jag en dag ska kunna skapa min egna väg till lycka och framgång. Att kunna styra över mitt öde och förverkliga de drömmar jag suktar efter. Det enda jag egentligen behöver göra är att fokusera och våga satsa!
 
Vad drömmer du om?