Måndag, två dagar efter otrohet

Dagen efter att jag hade berättat för min pojkvän om min otrohet, två dagar sen jag var otrogen. Det var måndag och jag skulle gå till skolan. Jag är inte säker men jag gick nog aldrig till skolan den dagen. Jag klarade verkligen inte av det.
 
När jag vaknade fick jag en sådan ångest, alla känslor sköljde över mig och jag fick panik. Låt mig va! Bad jag min hjärna för när jag sov då tänkte jag inte, jag drömde inte den natten, jag kunde slappna av när jag sov. Men nej, när jag väl hade vaknat kunde jag inte sova hur mycket jag än ville och försökte. Jag loggade in på facebook, HAN hade skrivit och det tog åter igen fruktansvärt ont. Jag skrev tillbaka. Jag grät, hade panik, det tog så ont och sen tror jag att mitt internet försvann. 
 
Jag kommer inte ihåg vad jag gjorde under resten av dagen men jag kommer ihåg att det var som att leva i en mardröm, jag hade en sån smärta som inte gick att bli av med, en smärta som jag aldrig hade känt förut. 
 
Sent på kvällen gick jag ut med laptopen under armen, mot skolan. Gick och ställde mig utanför skolan där jag kunde nå wi-fi. Loggade in på facebook och såg att jag kanske hade missat min sista chans att träffa honom. Fick åter igen panik.
Tänkte: Nej, nej, nej! Om jag inte träffar honom nu kommer jag aldrig mer att se honom. Jag MÅSTE träffa honom! Jag bryr mig inte om jag måste gå flera kilometer! Ingenting spelar någon roll längre, bara jag får träffa honom, kan inte tappa honom.

Jag har ingen kraft

Jag lovade er ett inlägg om otrohet varje vecka, jag tror inte jag klarade av att skriva mer än 3-5 stycken om jag minns rätt? 
 
Hade tänkts skriva hur det kändes under måndagen, dagen efter att jag hade berättat om min otrohet för min dåvarande pojkvän men jag vill inte längre. Jag vet inte varför men jag känner bara att det är meningslöst... Jag kan inte berätta längre.
 

efter att jag var otrogen del 1

För det första så har jag aldrig mått så dåligt i hela mitt liv. Det tog så jävla ont inuti mig själv, jag åt inte, jag gjorde nästan ingenting annat än grät och tänkte på hur mycket jag hade sårat och förstört. Det tog så ont och jag kunde inte få det att sluta, jag ville ta en kniv och skära mig i handlederna och i halsen för att ersätta smärtan som brann innuti mig. Jag tog aldrig någon kniv men jag kunde sitta intryckt i ett hörn och klösa mig på halsen och armarna tills jag blev tokig, bytte ställning samtidigt som jag grät. Jag gjorde detta tills jag somnade. När jag sov var jag fri från smärtan, då drömde jag lyckliga drömmar om oss två. Sova var min enda tröst.  Enda tills jag vaknade igen och jag blev åter påmind av verkligheten.
 
Efter att jag hade varit otrogen var jag desperat och i panik. Jag var panikslagen över att förlora den jag älskar. I mitt huvud gick två saker på repeat, vilket monster jag är och hur jag inte skulle klara av att förlora honom. Jag försökte frenetiskt komma fram till en lösning. Försökte tänka klart, ta mig samman. "Om jag inte tar mig samman nu förlorar jag han föralltid". Jag tänkte att jag måste komma på en lösning över en situation som inte hade någon lösning. Jag kände att det var omöjligt och jag ville mer än gärna ge upp.
 
Jag förtjänar inte ens att skriva till honom, jag gör honom en tjänst om jag klipper kontakten. Han mår bättre utan mig. Jag gör endast illa folk som jag älskar. Jag är en person som sårar folk, utan mig slipper folk bli sårade.
 
Men samtidigt fanns det en annan del av mig, en starkare del inom mig som ville göra allt för den killen. Göra allting för att fixa det jag hade krossat och trampat på. Även fast det var omöjligt brann det en eld inom mig. En vilja som drev mig och sa att ingenting var omöjligt, det är aldrig försent. DU KAN INTE GE UPP sa den!
Jag ger upp allt för ofta för att jag tycker att jag gör människan en tjänst men den här gången fanns det någonting som sa åt mig att skita i den känslan. Så jag kämpade mot mina gamla instingter. Ingenting spelade någon roll längre  förutom han och hans åsikter.