Har precis kontaktat min fd. psykolog. Jag behöver verkligen hjälp. Jag skriker inombords. Kan kan inte göra det här längre, jag mår verkligen inte bra. 
 
Har en längre tid försökt gå ner i vikt. Jag är besatt av vikt och utseende. Jämför mig med andra och ser ner på både mig själv och andras utseende. Jag är fixerad, kan se på ett 10 tal klipp och filmer om vikt och utseende varje dag. När jag försöker gå ner i vikt slår det alltid tillbaka och jag äter ännu mer. Jag försöker äta måttligt, inte begränsa mig själv, se på mat som något nyttigt och näringsrikt, inte äta för mycket och inte för lite men varje gång går det över styr och jag går istället upp i vikt för att jag känner mig besegrad, misslyckad och som att ingenting spelar någon roll längre. 
 
Det tog ont att kontakta psykologen. Helst hade jag viljat ha en som jag inte träffat tidigare även om jag tyckte att min fd. psykolog var bra. Hon gjorde verkligen skillnad! Men jag gruvar mig för att träffa henne igen. Jag vill visa för henne att jag är frisk och mår bra, inte att jag fortfarande har problem och behöver hjälp. Hon känner mig, jag har öppnat upp mig för henne på ett sätt som gör mig sårbar vlket jag är rädd för. Det är läskigt att vara sårbar för en annan människa, speciellt för mig som innerst inne inte kan lita på människor pågrund av rädslan för att de ska utnyttja kunskapen emot mig eller ännu värre, lämna mig.
 
jag kan kan gå ner i vikt men problemet är mitt destruktiva tankesätt och min syn på mig själv som jag måste jobba på vilket bygger på dålig självkänsla. Det hjälper helt enkelt inte att bara ge ett matschema som jag ska följa. Tro mig, jag har testat: Kontaktat en dietist och allt... Problemet är mer komplext än bara ren okunskap om vilken mat som är nyttig och onyttig. Det handlar om min relation till mat och mig själv. 
Nu i efterhand syns det så himla tydligt. Tänka sig hur välmåendet kan påverka det yttre. På vänstra bilden är ansiktet fullt med finnar medan finnarna nästan är borta nu, kvar finns bara ärr. Bilden till vänster representerar perioden då jag kände mig som mest stressad, slut och omotiverad. Nu känner jag mig faktist bättre, jag har något att se fram emot. Tiden på universitet är snart över.
 
Jag ser fram emot sommaren, värmen, bartenderkursen i ayia napa, att äntligen få jobba, komma tillbaka hem till familjen och träffa gamla vänner. 
Jag kommer sakna de vänner jag lämnar efter mig i Umeå- Men vi kommer definitivt korsa varandras vägar i framtiden. Det kommer jag se till. 
- Stress
- Ingen sexlust
- Viktuppgång
- Irritation 
- svikande minne
- Förstörd sömn
- Hudproblem
- Förtunning av hår
- Depression 
 
Det här är några av de orsaker till varför jag avslutar mina studier i Umeå universitet. Jag måste ut, jag måste må bättre innan jag kan fortsätta igen. Jag kan inte sluta stressa och jag känner att jag inte kommer kunna göra någonting åt problemet om jag inte får ta en paus från mina studier. 
 
Årskurs 7-9: Stress över prov. Det var ingenting som störde speciellt. 
 
1 året gymnasiet: Jag började känna extrem press och kände att jag måste prestera bra i skolan. Jag grät pågrund av frustration när jag inte förstod och i samband med prestationsångesten förstörde jag min sömn. 
 
3 året gymnasiet: Stressen hade ökat ytterligare. Varje prestation i skolan drevs av tanken- "Bara du klarar det här provet, bara du klarar gymnasiet, sen är du fri". Det höll mig motiverad. Jag började isolera mig. Ångest. Tränade hårdare än någonsin men såg inga resultat. Besvikelse. 
 
1 året civilekonomprogrammet: Träningen har minskat. Varför ska jag träna när jag inte ser resultat? Sängen är min favoritplats. Stressen finns konstant. Stressen till universitetet, stressen att få någonting gjort, stressen att bli framgångsrik, stressen att inte vara smal nog, stressen att inte lyckas nog bra, stressen att hinna hem. Hem till vadå egentligen? Det enda jag gör när jag kommer hem är att lägga mig i min säng. Under det ögonblicket, när jag lagt mig i sängen njuter jag. Men sen blir jag stressad igen, blir stressad för att jag inte är produktiv. 
 
Som ovan nämnt har jag börjat få mer och mer problem och det känns så skönt att veta att jag inte återvänder till studierna nästa höst. Det är dags att göra någonting annat. Investera i mig själv. Låt det ta den tid den tar. Lögn. Jag vill bli bra inom två år och jag hoppas att jag kommer att nå det målet. Annars kommer stressen bli ännu mer påtaglig, jag kommer att bli ännu tjockare, nedstämd, irriterad och olycklig.