Låt bilden tala för sig själv

Nu i efterhand syns det så himla tydligt. Tänka sig hur välmåendet kan påverka det yttre. På vänstra bilden är ansiktet fullt med finnar medan finnarna nästan är borta nu, kvar finns bara ärr. Bilden till vänster representerar perioden då jag kände mig som mest stressad, slut och omotiverad. Nu känner jag mig faktist bättre, jag har något att se fram emot. Tiden på universitet är snart över.
 
Jag ser fram emot sommaren, värmen, bartenderkursen i ayia napa, att äntligen få jobba, komma tillbaka hem till familjen och träffa gamla vänner. 
Jag kommer sakna de vänner jag lämnar efter mig i Umeå- Men vi kommer definitivt korsa varandras vägar i framtiden. Det kommer jag se till. 

"Bara en prestation till och sen är jag fri"

- Stress
- Ingen sexlust
- Viktuppgång
- Irritation 
- svikande minne
- Förstörd sömn
- Hudproblem
- Förtunning av hår
- Depression 
 
Det här är några av de orsaker till varför jag avslutar mina studier i Umeå universitet. Jag måste ut, jag måste må bättre innan jag kan fortsätta igen. Jag kan inte sluta stressa och jag känner att jag inte kommer kunna göra någonting åt problemet om jag inte får ta en paus från mina studier. 
 
Årskurs 7-9: Stress över prov. Det var ingenting som störde speciellt. 
 
1 året gymnasiet: Jag började känna extrem press och kände att jag måste prestera bra i skolan. Jag grät pågrund av frustration när jag inte förstod och i samband med prestationsångesten förstörde jag min sömn. 
 
3 året gymnasiet: Stressen hade ökat ytterligare. Varje prestation i skolan drevs av tanken- "Bara du klarar det här provet, bara du klarar gymnasiet, sen är du fri". Det höll mig motiverad. Jag började isolera mig. Ångest. Tränade hårdare än någonsin men såg inga resultat. Besvikelse. 
 
1 året civilekonomprogrammet: Träningen har minskat. Varför ska jag träna när jag inte ser resultat? Sängen är min favoritplats. Stressen finns konstant. Stressen till universitetet, stressen att få någonting gjort, stressen att bli framgångsrik, stressen att inte vara smal nog, stressen att inte lyckas nog bra, stressen att hinna hem. Hem till vadå egentligen? Det enda jag gör när jag kommer hem är att lägga mig i min säng. Under det ögonblicket, när jag lagt mig i sängen njuter jag. Men sen blir jag stressad igen, blir stressad för att jag inte är produktiv. 
 
Som ovan nämnt har jag börjat få mer och mer problem och det känns så skönt att veta att jag inte återvänder till studierna nästa höst. Det är dags att göra någonting annat. Investera i mig själv. Låt det ta den tid den tar. Lögn. Jag vill bli bra inom två år och jag hoppas att jag kommer att nå det målet. Annars kommer stressen bli ännu mer påtaglig, jag kommer att bli ännu tjockare, nedstämd, irriterad och olycklig.  
 

Du hade EN uppgift

I somras bestämde jag mig för att starta upp ett nytt projekt. Hade stött på ett URSNYGGT skrivbord på pinterest och jag bestämde mig för att göra ett själv. Kreativiteten flödade och jag började planera mitt kommande skrivbord. Den skulle passa perfekt till mitt studentrum i Umeå. Den skulle ha blivit perfekt.
 
Under arbetets gång stötte jag på ett flertal problem men jag blev alltid nöjd i slutändan. Bordet blev kanske inte blev precis som jag hade tänkte mig men jag kunde finna mig i det. 
 
Bordsskivan var det sista som skulle göras. Hjärtat av bordet- Det som gjorde hela bordet så perfekt. Jobbet lejde vi bort och min far skötte avtalet. Jag blev lovad en skiva som jag önskade mig, trodde jag. Tyvärr blev det inte så. Det visade sig att min far hade bett personen som utförde arbetet att runda hörnen på bordsskivan. 
 
När jag fick höra detta blev jag helt bestört. Min bild som jag hade målat upp i huvudet, mitt perfekta skrivbord, som snart hade varit färdigt, var nu förstörd. Men jag höll känslorna inne. Tänkte- det kanske inte är så farligt. Men när jag fick se skivan rasade allt. Min bild gick i kras. Nu kanske ni tänker att jag överreagerar, vilket ni gärna får tycka men då ska jag säga er en sak. Jag godtar gång på gång andras lösningar och idéer. Gör som andra vill HEEELA TIDEN. I min värld är det inte så jäkla viktigt. Om mina medmänniskor blir lyckliga så blir jag lycklig. Men det här var viktigt för mig. Så jävla viktigt. Jag hade drömt om att göra det här bordet till verklighet i månader. Jag väntade i fyra månader för denna skiva, frågade konstant om personen i fråga var färdig. Och när jag väl får veta att den tillsist är klar får jag höra att min far bett om en sista ändring. Här skenar mina tankar, Varför? Har du inte SETT mina detaljerade ritningar som jag noga ritade och som vi gång på gång gick igenom? Var är dom? Hur kan DU veta hur skivan ska göras när det hela tiden har varit JAG som jobbat med designen och konstuktionen?
Som svar fick jag: Men det blir ju snyggaren med runda hörn. Man skadar sig på spetsiga kanter. Enligt min åsikt är tv-bordshörn ALLTID rundade.
 
Där och då insåg jag att han inte hade någon aning om vad det skulle bli. Han hade ingen aning om hur det skulle se ut. HUR VÅGAR DU GÖRA ÄNDRINGAR PÅ NÅGOT SOM DU INTE VET NÅGOT OM UTAN ATT FÖRST RÅDFRÅGA MIG? 
 
Jag känner mig så nedtrampad. Du hade en uppgift och du kan inte ens fixa det? Så känner jag ofta om människor. De gör inte som de blir tillsagda även fast instruktionerna är kristallklara. Vilket gör mig så förbannad och får mig att undra vad dessa människor kan klara av när de misslyckas med en så simpel uppgift som att lyssna. 
 
Min ilska är olidlig just nu och jag har gråtit av frustration flera nätter i rad. De närmaste dagarna ska jag måtta och förhoppningsvis kommer skivan att kunna kapas utan att ramen måste göras om. Ber om ett mirakel men även om det skulle kunna kapas blir skrivbordet mindre praktiskt när arean minskar. Hopefully I can make it work.